Svensk galopp behöver samling, inte splittring, för att möta framtiden

Svensk galoppsport är i en djup kris, en svacka, där ledningen delvis förlorat vem man är, för vem man bedriver sporten och det har glömts bort  att det finns engagerade aktiva och hästägare som är motorn i sportens ekologi. Det finns en rad osäkerheter som renderat i negativa känslor om sportens framtid. Antalet hästar träning är troligen den lägsta vi sett i modern tid. Kostnaderna för att bedriva sporten (innan prispengar) på en alldeles för höga men det skall erkännas så har vd och styrelse nu gjort insatser för att minska denna kostnadsbelastning. Kostnaderna för att hålla häst i träning har ökat men prispengarna har minskat. När större delen av sporten får en viss förhöjning av prismedlen, så bestraffas hindersporten genom en minskning av prismedlen med 30%. Det rör sig om drygt ca 450 000 vilket är en väldigt liten andel av Svensk galopps kostnadsmassa som inte går till prismedel.

Men här glöms hinderhästarnas ägare bort. Dessa ägare har ett särskilt intresse för hindersporten, just för att det är mer ”sport” än trav och slätgalopp. Hästägarna i hindersporten fascineras av hinderhästarnas mod, hoppförmåga och förmåga stå distans. Man får inte glömma bort att amatörtränare också är hästägare och ofta tränar på ”landet”. Med hinderhäst så ges fler möjlighet att vara med i galoppsporten då hinderhästen inte har samma krav på ”snabbjobb” för att få dem i form. Hinderhästar är äldre och ofta lugnare vilket passar många, speciellt de som söker sig till galoppsporten.

I fjol gjordes en strategisk plan i ett försök att ta initiativet för galoppen genom att sätta hästägaren i främsta rummet. Men man har inte lyckats fånga galoppsportens ekologi, om hur allt och alla hör samman i sporten. Istället så splittrar styrelsen sporten.

Insatser skall göras för att göra ägarna  nöjda och glada, att det blir en upplevelse att äga en häst och att se den tävla. Man inser att det behövs allra först är dels en diversifiering av olika hästägartyper.

Vidare anges Det är rimligt att anta att kärleken till hästen är den minsta gemensamma nämnaren men det bör också sägas att prestige, profilering och eventkänsla nuförtiden troligen är lika stora.

Prestigen att vara med på Strömsholm med häst i Grand National eller Champion Hurdle, eller ha häst till start i de båda kungliga löpningarna på Stockholm cup dagen skall inte underskattas. Att flera av de större löpen har sitt ursprung från 1800-talet ger en aura av stolthet och värnande av traditioner. Seger i GN är särskilt prestigefyllt då vandringspriset är ett av Sveriges finaste idrottspris, den är äldre och större än andra pokaler som man tävlar om i galoppen eller andra stora publika sporter.

I den strategiska planen (4.5.4) slås fast att hindersporten ska förvaltas ”strategiskt återhållsamt, med fokus på lokal innovation, hästvälfärd och resurseffektivitet”. Samtidigt sägs uttryckligen att en ”avvecklingsplan först ska övervägas om sporten inte möter uppsatta kriterier inom en överskådlig tidshorisont”.

Formuleringarna skapar en hel del frågor. Att ”strategiskt återhållsamt” innebär att inga extra satsningar görs på hindersporten, vilket också uttryckts vid möten med styrelsen. ”lokal innovation” är svårbegripligt men SHS har försökt få till regeländringar som skulle underlätta för hindersporten, som att viktlättnad för alla ryttare som ej segrat eller enbart har få segrar på hinder och ökad maxtid som ökar möjligheten för hästägare att ändå få en prispeng trots att hästen är ganska långt efter vinnaren och ändå ger en bättre hästvälfärd då hästen slipper jagas för att klara maxtiden. Då tävlingstillfällena är få måste ibland debutanter/orutinerade hästar starta emot eliten och då kan avstånden bli stora. Dessa förslag har dock bryskt avvisats av reglementskommittén utan att ta hänsyn till hindersportens speciella karaktär. Hästvälfärd i hindersporten handlar om att banunderlaget är tillräckligt mjukt. Detta kan ske genom att gräset inte klipps så ofta (dvs resurseffektivt). Ett längre gräs har mer rötter och håller vattnet kvar i jorden bättre vilket ger mer svikt.

När det gäller avvecklingsplan så är det inte styrelsens sak, utan detta skall hänföras till föreningsstämma. Och vilka är de uppsatta kriterierna? Från 2024 har antalet startande hästar ökat, antalet starter ökat och startande per lopp ökat. Svensk galopps styrelse verkar mörka vad man har för kriterier och målsättningar. I välfungerande företag/verksamheter är kriterier och målsättningar viktiga att kommunicera med ”produktionen”. Sådant görs inte trots att föreningen SHS finns. Kommunikation, konsekvensanalys och förankring lyser med sin frånvaro.

Beslutet att minska prismedlen för hindersporten väcker allvarliga frågor. Inte bara om sportens framtid, utan om hur Svenska Galopps styrelse tolkar sitt mandat och respekterar föreningsdemokratin. Styrelsen hänvisar till §12 i stadgarna och till den strategiska planen. Men vid närmare granskning rimmar beslutet dåligt – både med strategins innehåll och med stadgarnas tydliga ansvarsfördelning mellan styrelse och stämma.

En riktad neddragning av prismedlen med 30 procent är knappast ”återhållsam förvaltning”. Det är ett aktivt och kraftfullt ingrepp i sportens ekonomiska förutsättningar – ett steg som i praktiken riskerar att påbörja just den avveckling som strategin säger ska föregås av en tydlig utvärdering. Någon sådan process har vi inte sett.

En minskning av prismedlen med 30 procent förändrar de ekonomiska förutsättningarna i grunden, påverkar vilka som kan och vill delta och slår selektivt och orättvist mot hästägare och tränare inom just hindersporten. Styrelsen sviker hästägarna, som de anser sig värna om, och de aktiva! Uppenbarligen har man glömt bort hästägarna i hindersporten. Det är ett flagrant exempel på när sportens aktörer inte likabehandlas.

Styrelsen menar att beslutet är formellt korrekt enligt §12. Men även om det stämmer på pappret, måste den praktiska effekten vägas in. Här uppstår en tydlig konflikt med §18, som anger att väsentliga förändringar av tävlingsverksamheten ska beslutas av föreningsstämman. Därför anser vi att styrelsen i praktiken kringgår stämmans exklusiva beslutanderätt. När tävlingsförutsättningarna ändras så här drastiskt har styrelsen sannolikt överskridit sitt mandat. Styrelsens agerande, riskerar Svensk Galopp även att förlora ett av sina publikstarkaste evenmang, Grand Nationaldagen på Strömsholm, ett antal tränare och hästar i träning.

Hindersporten är en del i galoppens ekosystem där yngre hästar hittar nya karriärer, som rekryteringsbas för aktiva, där det sker en fostran till att bli framgångsrik tränare. De tre vinstrikaste tränarna i svensk galopp under 2025 har alla en bakgrund i hindersporten.

Vi har nyligen sett en parallell i ridsportförbundet där ridsportförbundets styrelse fattade beslut om åldern på ponnyryttares rätt att deltaga från viss nivå av tävlingssammanhang. Förtroendekrisen blev här monumental, och där styrelsen till sist fick backa även om sista ordet inte är sagt än.

Föreningsdemokrati handlar inte bara om formalia, utan om respekt för de principer som ska skydda minoriteter och säkerställa transparens. En 30-procentig riktad minskning av prispengar är inte ett administrativt justeringsbeslut – det är ett vägval för hindersportens  – och galoppens framtid. Och sådana vägval ska fattas av stämman, inte rundas av styrelsen. Gör om, gör rätt! Tillsammans står vi starkare. Vem blir nästa offer när styrelsen kringgår stämman?